Som snflingor i stormen far mnniskorna frbi.

Dom virvlar liksom hstlven infr sin sista strid.

Det regnar ver storstaden, han fryser dr han gr.

En frmling ibland frmlingar, en vandring utan ml.

Neonskyltarna speglar sej i bilar och betong,

och skyltdockorna ler som om dom nynnar p en sng:

Kom nrmare, kom nrmare, hr sljer vi kurage,

fr en ringa slant kan du knna dej som kung fast du r page.

Och jag ser att du grter, Marianne.



Njestemplen erbjuder sin lugnande musik

och gemenskapen man knner med en enarmad bandit.

Och frlsarn bakom bardisken han ler och fyller p

och ltsas som det regnar nr nn brister ut i grt.

Och jag ser att du grter, Marianne.



Marianne, hundra mil frn din lskade famn

i en trerig ensamhet.

Marianne, det kan slita det starkaste band,

men vad bryr sej vl makten om det.



Han irrar runt i natten s langt ifrn sin vn

lngs grnder dr man erbjuder Den Stora Krleken:

Fr hundra kronor fr man se hur mnniskan avlar barn,

och fr tio till s fr man ta den tidning man vill ha.



Hans feberblanka gon ser hur bingohajarna

fr ta gamla kmpar inp bara knotorna.

Och ldringarnas gon speglar samma ensamhet

som den som r han skugga i hans tysta lgenhet.

Och jag ser att du grter, Marianne.



Marianne, han fick fara dit arbete fanns

sen dom plundrat er del av vrt land.

nd knner han det som om felet var hans

att ni glider ifrn varann.



Han stannar till vid btarna, han sklver som i kramp.

Fr en kort sekund s lockar vattnets oljemjuka famn.

S knyter han sin bleka hand, och vreden vller fram.

Han viskar: Vi ska visa dom, vi lever ju, Marianne.

Och jag ser att du grter, Marianne.