Marklig tycks mig nattens tid

Di dunkla skuggor finner liv

Jag skonjer en gestalt bredvid

Mig sjalv, men har den liv?



I okristlig timma

Allskons ting jag ser

Den morkaste av skuggor

Med eld I blick sig sanker ner.



En namnlos fasa kralar sakta

Mot mig, den tycks mig betrakta

Lamslir mig, dess ogon brinner

Stumt, mitt skrik I natten svinner?.



Nu nattens fasa krupit in

I sjal jag ej kan kalla min

Den harskar over hig och sinn

Dess sjal var en ging min?.



Si I nattens timmar

Blir jag som forbytt

Tills min gast mig lamnar

Och nattens morker iter flytt



Stel av skrack di natten stundar,

Infor fasans makt jag blundar.

Men, min vilja kuvad flyr

Fasan iter sinnet styr?.



Ej langre skonjs I morkret liv

Ty fasan dvaljes inuti

En sjal vars tid for manskligt liv

For alltid tycks forbi



Vid morgonbrackning fasan flyr

Mitt sinne iter renas

Men di solen I vastan gir ned

Skall de tu iter forenas?.