Pltsligt ppnades vra gon, pltsligt hrde vi alla ljud.

Pltsligt var vi en del av vrlden, pltsligt tog vr ungdom slut.

Vi sg ett brinnande barn i rummet, vi sg en iskall kravallpolis,

vi sg en yngling, som , med en stridsvagn, tog en annan ynglings liv.

Och vi strtade ut i ljuset, och vi flmtade efter luft,

och vi slipade vra sinnen somm till strid.

Nu var sanningens timme inne; vi skulle ndra historiens gng;

Vi var klovkorna i en avgrande tid.

Gamla vnner, kom fram! Lt mej trycka er hand!

Lt mej tacka fr allt det vi gjorde!

Vi var framtiden d, och vra segrar bestr

som dom gr nr man gjort det man borde.



Det r en sanning, bland mnga andra, att i varje form av kamp

finns det ngra som, nr man lyckas, alltid rkar g lngst fram.

Men om stridslyckan pltsligt vnder, och nr viljan r allt man har,

och man sker dom frmstas hnder finns dom inte lngre kvar.

Men skillnaden r go' vnner, att den som alltid springer bort

br ocks nederlagen med sej i sin grav.

Men den som stridar om den s stupar, och drmed hckals av smitarna,

br segerhuvan alla sina da'r.



Opportunister g hem! Ni var aldrig min vn!

Och vem behver vl livstrtta poser?

Det ni stdjer fr da'n skall ni snart lmna kvar,

fr ni driver dit vindarna blser!



Men nu blser det nya vindar, och frn betydligt nrmre hll;

Ja, nu stiger dom glla skriken frn den rika vrldens folk.

Nu str missilerna i Europa, och dom pekar mot mina barn;

Nu skall den gamla kulturen offras tills bara rttorna finns kvar.

S jag vnder mej om i natten, och jag knyter min magra hand,

och jag frbannar att Ni finns till, Herr President!

Men jag skall ropa frn hgsta tornet, och jag skall ringa i klockorna;

Fr jag r strkare n jag n'nsin frut knnt!



Gamla vnner,